Behovet av tillförlitliga genealogier har egentligen länge existerat men accentuerades på tidigt 1700-tal, då medlemmar av släkten von Knorring flyttade från Baltikum till Sverige. För att kunna ta "säte och stämma" dvs representera ätten på Riddarhuset och vid riksdagen behövdes en släktledning för introduktion på Riddarhuset. En introduktion skulle ge den tidens invandrare både ekonomiska och politiska fördelar i det nya landet. Emellertid var släkten von Knorrings stamtavlor summariska och otillräckliga och som uradel hade man inga adelsbrev att hänvisa till. Vid den tiden var det mycket svårt att försöka lösa problemet genom genealogisk forskning. Man förvanskade då en aning stamtavlorna för att kunna visa på en godtagbar släktledning. En del förvanskningar avslöjades medan andra godtogs som riktiga och efter detta var det inte lätt att reda ut den riktiga släktledningen. 

 

 I 1800-talets Baltikum berodde behovet av tillförlitliga stamtavlor på att de ryska myndigheterna ville begränsa användningen av barontiteln. De baltiska ridderskapen ansåg att medlemmarna av de gamla adelssläkterna hade en historisk rätt till barontiteln vilken rätt var äldre än det ryska herraväldet i Baltikum.De baltiska ridderskapen uppgjorde förteckningar över de adelssläkter som före den ryska erövringen varit matrikelförda vid lantdagarna i respektive land och då fått använda sig av barontiteln, fastän de inte kunde åberopa erhållna adelsbrev.Den ryska senatens häroldsdepartement gjorde en framställning i saken till kejsar Nikolaj I som 1855 och 1862 genom ukaser stadfäste de gamla adelsätternas rätt till barontiteln. Ukaserna åtföljdes av anmärkningen att det emellertid inte var avsikten att upphöja någon av de ifrågavarande släkterna i en högre adelsvärdighet. Med införandet av den nya ryska statsförfattningen år 1905 och russifieringen av Baltikum ställdes ånyo krav på att de baltiska adelssläkterna skulle dokumentera sin härstamning för att få bibehålla rätten till sina adelstitlar. 

 

Ludwig von Knorring i Estland gav redan på 1890-talet i uppdrag åt den tyske genealogen Alois Polack att sammanställa ättartavlor för släkten von Knorring. Ludwigs kusin Pontus von Knorring gav vid samma tid historikerna Leonid Arbusow och Georg Lange liknande uppdrag. Polack lyckades i sitt uppdrag att sammanställa ättartavlor vilka visade härstamningen för de baltiska släktgrenarna av släkten von Knorring så att dessa genom en kejserlig ukas 1907 och med ett tillägg 1913 fick behålla rätten till barontiteln inom det ryska riket. Polacks ättartavlor var dock begränsade till sin omfattning och kunde inte heller förklara sambandet till de svenska och finska ättegrenarna på grund av de på 1700-talet förvanskade stamtavlorna. Under första halvan av 1900-talet publicerade många genealoger ättartavlor över de baltiska adelssläkterna, bl. a. G Elgenstierna (1928), O M von Stackelberg (1929), Nicolai von Essen (1935) och Tor Carpelan (1956) vilka dock alla var ofullständiga beträffande de Knorringska ätterna. Efter ett långt och idogt forskningsarbete lyckades emellertid riddarhusgenealogen vid Sveriges Riddarhus Pontus Möller dra de riktiga slutsatserna och kunde lägga pusselbitarna rörande Knorringarna på sina rätta platser.

 

Släktboken om ätterna Knorring består av fyra närapå fristående delar – inom samma pärmar – vilket har både logiska och historiska orsaker.