Karl Johann Paulsen i Hamburg sammanställde en genealogi över de äldsta släktgrenarna ur tidigare publicerade källor. Källmaterialet var vid den tiden (1979-82) ytterst svåråtkomligt i det forna Östtyskland och det innehöll ofta bara sporadiskt förekommande omnämnanden av våra medeltida förfäder. Paulsens hade en ingående kännedom om den baltiska adelns genealogier och hans verk är betydligt fullständigare än det som dittills hade publicerats i baltiska handböcker. Paulsens verk utgör första delen i boken. 

 

Pontus Möller hade funnit kompletterande material till Paulsens ättartavlor och kunde därmed förklara deras tidigare oklara anknytningar till de svenska och finska ättegrenarna. Han inarbetade detta material i Paulsens ättartavlor som korrigeringar och tillägg. Ytterligare kompletterade han det tidigare publicerade materialet om de på Riddarhusen i Stockholm och Helsingsfors introducerade ättegrenarna vilka utgör bokens andra del.

 

Pontus Möllers största insats och forskargärning ligger dock i hans kartläggning av de svenska ointroducerade ättegrenarna. Han har sammanställt ättartavlor över ett mycket rikt, tidigare nästan okänt genealogiskt material. Detta material utgavs i form av ett kompendium år 1996 för spridning inom släktgrenen i Sverige men har sedan dess ytterligare kompletterats och korrigerats och utgör bokens tredje del.

 

Sköldemärket i form av en stiliserad mortel, som har varit ungefär detsamma från 1100-talet, är det som länkar ihop de olika ätterna Knorring med varandra. Gotthard von Knorring gav 1977 ut en studie om det Knorringska vapnets historia, Vårt släktvapen. Denna studie låg sedan som grund till den av honom initierade omröstningen bland släktmedlemmarna om en återgång till den ursprungliga odelade vapenformen sådan forskarna funnit den på sigill från tiderna i Eichsfeld och som äldre ättegrenar använt som vapen. Senare fördjupade Gotthard sina heraldiska forskningar och gav 1982 ut boken Knorring-heraldik avsedd som ett särtryck ur den tilltänkta släktboken. Detta särtryck, kompletterat med vissa illustrationer ur Vårt släktvapen, utgör bokens fjärde del.